Islandshästens historia
Två norska hövdingar, Ingolfur och Leifur flyttade till ön år 871 e Kr. De blev de första nybyggarna att flytta till Island. Hästarna de förde med sig var troligen vildhästar, möjligen Tarpaner. Från de Brittiska öarna kom grupper av människor med sina keltiska ponnyer. Även från Irland och övriga Skandinavien flyttade folk till Island och även dessa hade med sina bästa djur. Nybyggarna släppte sina hästar lösa och lät dem vandra runt och beta. Raserna blandades mycket snabbt, för att så småningom utveckla sig till det som idag heter islandshäst.
Ett skepp med hästar och boskap kommer in vid Kolbeinsaros (Kolkuós), åmynningen i Skagafjördur. Ett ungsto hoppade i, simmade iland och försvann i Brimnesskogen. Thorir Duvnäsa köpte stoet och letade upp henne. Han tämjde henne och kallade henne för Fluga (den flygande). Hon fick fölet Eidfaxi. Fluga simmade iland just där gården Kolkuós nu ligger. Gården som kom att bli en av de mest berömda avelsgårdarna på Island in i vår tid! De mest kända gårdarna var: Kolkuós, Kirkjubaer, Saudárkrókur, Keldudal och Stokkholma. Säkert känner ni igen namnen från dagens framgångsrika avelshingstar.
Man har hittat dokument från Island som visar att vikingarna uppskattade den lilla och starka islandshästen, mycket för dess ridbarhet. Redan under 1000-talet lades det ner stor energi på avelsarbete. Man gjorde ett försök för ca 900 år sedan att förädla rasen, genom att blanda in orientaliskt blod. Detta fick dock katastrofala följder med långvarig degenerering i stammarna. Efter detta förbjöd Alltinget, världens äldsta parlament, import av hästar till Island. Ingen häst fick importeras, oavsett om den ursprungligen kom från ön. Detta har lett till att rasen har förblivit ren, utan inblandning av andra raser, och man håller även smitta borta på detta sätt. Än idag är reglerna stenhårda på den fronten. Hästar som lämnat ön får aldrig återvända.
Skagafjördur, det mest kända området för uppfödning av islandshästar, var först med att bedriva selektiv avel av rasen, med start år 1879. Här ligger gården Kolkuós, där det bedrevs avel ända fram till 1984. Man lade mycket fokus på de olika gångarterna, som var bekväma att rida i.
Det skulle dröja ända till efter andra världskriget för vägnätet att bli ordentligt utvecklat och i den tuffa terrängen på Island var hästen det främsta sättet att ta sig fram. Man använde hästen när man skulle ta sig till sina grannar, till kyrkan eller till marknader och man fraktade även byggnadsmaterial och livsmedel med hjälp av hästarna. Hästarna var uthålliga och snabba, och i många fall oumbärliga för de boende på Island.
Hästarna spelade en stor roll för samhällets utveckling och har varit människan behjälplig vid insamlandet av får och hästar. Rasen har länge varit isolerad på Island och hästen är bevarad genom aveln som en stark och tålig individ. Genom att låta hästarna växa upp i stora flockar i en karg natur utvecklas en stark flockkänsla och en naturlig uthållighet
Rasbeskrivning
De flesta kända hästfärger och tecken förekommer. De dominerande färgerna är fux, svart och brun, men skimmel och skäckfärger är också relativt vanliga. Över 100 färgvarianter förekommer inom islandshästrasen.
Exteriören kan variera betydligt, men en typisk islandshäst har en rektangulär och kompakt byggnad. Typiskt för rasen är ett sluttande kors, en lång kraftig man och svans samt en tjock skyddande vinterpäls.
Islandshästen är en ridhäst. Hästens gångarter gör den unik och praktiskt taget alla islandshästar har förutom skritt, trav och galopp även tölt. Många hästar har också den extra gångarten flygande pass. Som ridhäst är den enastående mångsidig – en kapabel, villig häst för nöjesridning eller tävling, som passar både vuxna och barn. Hästen är härdig och självständig men ändå social och lätthanterlig, den är orädd och har en god uthållighet.
Hästen mognar långsamt och är vanligen inte fullvuxen förrän vid sex eller sju års ålder. Den har en lång aktiv livslängd (25-30 år är inte ovanligt).
Islandshästen har i allmänhet en mycket god hälsa. Fertiliteten är hög och båda könen kan reproducera sig upp mot en ålder av 25 till 27 års ålder.
Nutid
Idag är intresset för de små och starka hästarna mycket stort och antalet islandshästar i Sverige är ca 27 000. Varje år importeras ca 350 individer till Sverige. Många möter sin första islandshäst på turridning, men nu finns det även utbildningar inom islandshäst både på gymnasial och eftergymnasial nivå.
Tävling
Att tävla med sin islandshäst är något som blivit mer och mer populärt. Det anordnas årligen ett hundratal tävlingar med lokala arrangörer.
Det finns tävlingsklasser för alla, från nybörjare till elit. Man tävlar i gångartsgrenar; fyrgång, femgång och tölt samt i passgrenar. Gångartsgrenarna rids på en 250 meter lång ovalbana.
I fyrgång bedömer man skritt, trav, galopp och tölt och i femgång bedömer man dessutom pass.
Det finns många olika töltgrenar och här bedöms töltens kvalité. Tre eller fem domare bedömer bland annat takt, tempo, form och aktion.
Visningen bör också präglas av uttrycksfullhet och harmoni, där samarbetet mellan häst och ryttare premieras.
Passen, som rids på en rakbana, erbjuder högsta möjliga fart och spänning för både publik och ryttare. Man tävlar på tid över 150 och 250 meter, samt i stilpass och speedpass. I stilpass bedöms även precisionen i ridningen.
Gaedingakeppni är en tävlingsform som breder ut sig mer och mer i Sverige. Fokus ligger på hästens prestation och ryttaren visar upp hästens gångarter och vilja genom att bland annat rida lite mer explosivt i gångarterna. Även här är uttrycksfullhet ett viktigt inslag i bedömningen.
De svenska ekipagen hävdar sig bra internationellt och visar goda kvaliteter inom ridningen. Varje år anordnas SM och vartannat år NM alternativt VM. En ny tävlingsform som heter TREC börjar även den ta fart.